”Don’t shit the turn, fuck the turn!” låter inte som något Friluftsfrämjandet lär ut på sina skidlärarutbildningar. Men rådet funkar. Friluftslivs chefredaktör och elva andra lössnönoviser fattar till slut pudergaloppen, och åker allt tryggare. Och snyggare.
Puderåkning. Något för risktagare, bara. Eller? Inte då. Fluffet är underskönt för alla. Bara man vet hur man gör. Och det är där det brister för många av oss, ett brokigt gäng åkare som nött en hel del pist, men aldrig riktigt fått häng på det där med lössnöåkning.
– Sluta ploga, ropar Johan Enoksson, skidlärare från Friluftsfrämjandet Mälaröarna bakom mig.
”Ploga? Jag plogar väl inte!” hinner jag tänka, lätt kränkt, innan jag tittar ner på mina skidor och ser att, jo, det gjorde jag visst.
– Upp med blicken, se linjen mellan träden våga hålla dig i fallinjen. Du kan! Du vågar!
Björkskogen här i Ramundberget är egentligen ganska gles och idealisk för en ovan lössnöåkare. Men där jag står känns det som att det är träd överallt. Men säger Johan att jag kan och att jag vågar så gör jag väl det. Det är inte de snyggaste svängarna Ramundberget sett den vintern, men visst går det bättre och bättre. Och jag både kan och vågar.
Lite längre ner bland träden hörs plötsligt ett tjut, en förvånad tystnad och sedan ett stort skratt. Daniel Wagerman från Västerås har vågat lite väl mycket och landat på näsan i en snödriva. Bredvid står hans fru Malin och fotar sin väldigt snöiga man. Det är hon som skrattar.
Under helgen lär vi oss att vurpor hör till. Och att man vanligtvis landar mjukt. Tommy Pilarp har varit skidlärare i Friluftsfrämjandet sedan åttiotalet. Efter många år som instruktör i skidskolan ville han hitta nya sätt att erbjuda skidåkning för Friluftsfrämjandets medlemmar. Själv åker han så fort tillfälle bjuds, på alla underlag, och sökte ett sätt att sprida skidglädje till fler. Idén till en hel helg vigd åt lössnöåkning föddes och Ramundberget som destination var ett självklart val.
– Det är trevligt och gemytligt, men än viktigare är att snön väldigt ofta är bra här.
Den här helgen i februari är vi tolv deltagare och fyra ledare, bland annat Louise Östberg som bor i närliggande Funäsdalen. Men alla fyra är väl förtrogna med backarna och terrängen och vet precis var rätt utmaningar för gruppen finns. Vi har en sagolik tur med vädret. Varje morgon vaknar vi till ny kallsnö på fjället och nya drivor, gläntor och skogspartier där vi får vara först med att rita linjer i snön.
Nyttig ögonöppnare
Men aldrig utan eftertanke. Förutom alla timmar i skidbacken innehåller helgen en genomgång av lavinkunskap och lavinutrustning. Både inomhus och utomhus stiftar vi bekantskap med transceiver, lavinsonder och spadar. En crash course i säkring på glaciär avverkas och övning i att sätta ett snöankare. Ingen av oss blir fullärda och självgående offpiståkare, men vi får en nyttig ögonöppnare. Massor av lös snö utanför pisterna är inte bara glädje och bus, utan också en riskfylld tillvaro där lek kan bli blodigt allvar på ett ögonblick.
Dag tre ställs vi inför just ett sådant där allvarligt beslut. Det har snöat och blåst rätt rejält under natten och ”Grytan”, där vi hade så roligt föregående dag, som ligger utanför det lavinsäkrade området, känns inte helt säker idag. Vi backar och styr mot en opreparerad, brant och riktigt stökig pist istället. För lössnö är inte bara platt, fluffig och fin pudersnö. Det handlar om att kunna hantera fart och teknik på alla slags underlag.
– Men helvetes jävla skit!!!
Det osar svordomar från en snöhög mitt i backen. Malin Wagerman är arg. Inte på själva vurpan, sådana har vi lärt oss att man får ta. Och hon har inte ont någonstans.
– Men jag gjorde ju fel! Jag vet vad jag gjorde och hur jag borde ha gjort och jag blir så jävla arg!
Vi andra flinar och det är oklart om det gör det hela bättre eller sämre. Det skrattas mycket de här dagarna, både åt och med varandra. Men alltid med värme. Och ingen skonas från snö innanför jackan.
Johan Enoksson, vars teknik och säkerhet vi alla i smyg sneglar på hela helgen, ber oss alla titta när han ska visa hur även små snöhögar kan ge bra övning på att låta skidorna följa snön. Två sekunder senare sitter båda hans skidor fast i den lilla drivan. Han själv har fortsatt framåt och har efter en full kullerbytta på något sätt kommit upp på fötter igen. Lätt omtumlad tar han emot publikens applåder. Och skratt.
»Lite längre ner bland träden hörs plötsligt ett tjut, en förvånad tystnad och sedan ett stort skratt … «
”Uppåt – framåt – nedåt” repeterar jag i huvudet innan det är min tur att ge mig ut i snöhögarna i branten. Uppåt med bröstet, inte falla framåt. Framåt på skidorna, mer än jag tror, och fram med höften. Nedåt, att våga hålla mig i fallinjen och lita på att jag kan hantera farten som kommer.
– Kom ihåg ”Don’t shit the turn – fuck the turn” ropar Louise. Inte nedåt med rumpan utan framåt med höften. Först fnissar vi. Sedan fattar vi. Och tar oss ner mycket snyggare och tryggare.
Lustfyllt lärande
Alla våra fyra ledare är utbildade skidlärare i Friluftsfrämjandet och har tillbringat många timmar i skidskolor i hemmabackarna. Och det märks. Även om det är något annat att leda vuxna sitter pedagogiken och det lustfyllda lärandet i ryggmärgen. Sakta men säkert knuffar de oss framför sig med nya utmaningar, nya lekar och nya övningar. Det som kändes oöverstigligt första dagen känns plötsligt helt görbart, och framför allt väldigt roligt, den sista. Även om benen är som spagetti.
De flesta som är med på helgen har passerat ungdomsåren och lämnat små eller stora barn hemma. Jörgen och Susanne Sjöström från Lidingö har lämnat tonåringar, som själva tränar och tävlar i slalom hemma, för lyxen att för en gångs skull få fokusera på sin egen skidåkning.
– Barnen har varit med i Friluftsfrämjandet sedan länge, men vi själva har egentligen aldrig varit med på någon aktivitet, säger Susanne framför brasan inne på Fjällgården där vi bor under helgen.
– Det här är ju ett fantastiskt upplägg, var annars kan man få vara nybörjare i vår ålder?
Tommy Pilarp, initiativtagaren till helgen, sitter bredvid och nickar nöjt.
– Det är precis det vi hoppas på och det Friluftsfrämjandet är så bra på. Vi har riktigt vassa skidlärare och vi tycker om att få fler att upptäcka skidglädjen, både stora och små.
Sista dagen smyger sig plusgraderna på och snön blir mjuk och tung. I kombination med riktigt trötta benmuskler börjar skogsåkningen kännas lite farlig och en efter en smyger vi oss ut i pisten och tillbaka ner till bilarna hemåt, slitna men väldigt, väldigt nöjda.